Idag är det ett år sedan du lämnade oss Mormor. Saknaden är jättestor. Saknar dig verkligen masor mormor ska du veta. Önskar att du fanns här hos oss, du var världens bästa mormor. Kan inte fatta att det redan har gått 1 år nu, känns som det var igår och smärtan är lika stor som då. Fäller ofta tårar i min ensamhet, tänker på allt kul man har gjort och vilken underbar människa du var. Du var ju hela min väld mormor, det är inte rättvist att du har lämnat oss.
Smärtan är stor och vill inte försvinna, försöker med allt men det hjälper inte.
Faller!
Det känns som om jag faller,
faller djupare och djupare,
snabbare och snabbare.
Faller allt längre ner i avgrunden,
ser någonting där nere som kommer allt närmare.
Faller bara längre ner tills det tar stopp,
ser mig om och inser att jag står på botten.
Inser sakta att jag slutligen är där,
där, alldra längst ner på avgrundens kalla botten.
Ser mig omkring efter någonting så jag kan ta mig upp,
men vart jag mig än vänder är det bara tomma väggar,
tomma, dämpande, mörka väggar.
Ingen hör längre mina desperata rop på hjälp!
Jag står nu ensam i mörkret,
i mörkret med min smärta!
Saknaden är stor!! Älskar dig för evigt!
Vila I Frid Mormor!
