Panik :S

Känner bara paniken kryper sig närmare och närmare nu för tiden, känner trycket i bröstet växer allt mer, får svårt att andas och har börjat sluta i panikångest attacker igen.. jag som inte hade haft några på över 6 månader... nu har det börjat igen. Känner att varför inte bara ge upp när allt bara går emot en? hur fan ska man orka? vad ska man göra? Det känns som om det börjar bli lite för mycket nu för tiden.. har knappt vart en lugn stund sen allt började när farfar gick bort -04... sen dess har det bara malt på, ena skiten efter det andra. Känner bara hur det trycker i bröstet och hur det stramar åt i halsen. Känner mig hjälplös, sover knappt, äter dåligt, orkar ingenting, yrseln börjar komma tillbax nu med... den har jag sluppit i nått år nu... När kan man få pusta ut? känner att min gräns snart är nått, jag pallar fan inget mer snart. Jag har sån lust att bara dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen och aldrig kliva upp.. Känns som om jag spyr på allting snart....ibland önskar jag att jag var liten och kunde krypa upp i pappas famn, han höll om mig och viskade i mitt öra att allt blir bra. Just nu känns det som om sista hoppet är på väg att lämna mig.

Är så tacksam för mina vänner och min familj som verkligen har ställt upp när jag har mått som sämst, ni har gjort att jag orkar resa mig efter alla nedslag... Älskar er så mycket, ni betyder allt. <3<3<3

Alla hjärtans dag igår

Ja igår var det alla hjärtans dag med. Hoppas alla där ute hade en underbar dag. Själv gjorde jag allt för att låta bli att tänka på det....Kände mig verkligen ensam igår, saknar nån att bara kramas med, nån att krypa upp i soffan med och bara vara framför nån bra film. Vill bara få känna mig älskad av någon, nån som kramar en och viska snälla saker i örat, nån som säger att han älskar mig. Saknar verkligen den närheten och blir ledsen när jag tänker på hur ensam man känner sig. Vill inte vara ensam länge, hatar verkligen ensamhetskänslan, den äter upp mig innifrån.

Känner mig så ensam

Ville bara skriva av mig lite... Dom där jobbiga ensamhetskänslorna har börjat smyga sig på en igen. Sitter och funderar, jag har mina underbara vänner och min familj som älskar mig, jag borde vara hur lycklig som helst men har nog aldrig känt mig mer ensam. Vill bara få träffa nån som jag kan dela mitt liv med, nån som älskar mig, känna närhet.. bara kunna krypa upp i famnen och känna mig älskad, trygg och att man betyder nått. Jag har länge funderat på framtiden och vad jag vill. Har länge velat hitta nån man trivs med och ha en framtid med, skaffa familj och allt sånt. Har velat det länge nu men just nu har det aldrig känts mer avlägset. Ska igentligen inte klaga då jag som sagt har familj och vänner som älskar mig men saknar kärlek, känner att det är nått som saknas i mitt liv.. Känns som det kunde vara min tur att få vara lycklig snart, vill ha ett stabilt förhållande och allt sånt. Men men jag försöker att vara positiv och hoppas att det kommer nån gång =).