Saknar dig Pappa!

Satt och kollade igenom ett gammalt skissblock jag har och hittade lite tankar som jag hade skrivit ner där. Tänkte skriva upp det här.

"Varför är det så orättvist?? Alla som förtjänar att leva vidare går bort som t.e.x. farfar, inte nog med att det snart är 1 år sedan farfar dog nu är pappa väldigt dålig oxå & jag är så orolig för honom, igår fick jag veta att han är på väg att får kärlkramp & nu har jag precis fått veta att han har en tumör i magen & att han ska opereras om ca 2 veckor. Hjälp!!!! mitt liv rasar ihop, jag orkar inte mer nu. Klarar inte av allt det här det blir på tok för mycket för mig. Jag vet inte om jag skulle orka att mista pappa oxå nu, är inte tillräckligt stark i psyket för att klara av det. Det är sån tur att jag har Henke och alla mina vänner, skulle nog inte klara allt annars."

Det var mycket minnen som kom upp nu..minns alla gånger vi fick beskedet att han överlever inte, sen såg det bättre ut. Kommer aldrig glömma när jag kom hem till mamma och det var en massa folk där och hon sa att pappa inte skulle klara sig, kommer ihåg att benen vek sig och jag åkte ner i golvet... Kommer ihåg när jag kommer in till läkaren i örebro och han säger att det finns inget mer att göra, nu är det bara att vänta... Kändes som någon ryckte undan en matta för mig och golvet öppnades.. Fick svårt att andas och satte mig ner på golvet... Sen mins jag inget mer just då.. Har fått berättat att jag fick lugnande och att syrran satt bakom mig och höll i mig... Den dagen rasade min värld. Mitt liv kommer aldrig bli densamma igen.

Men som det stod längre upp så skulle jag inte klarat det utan Henke, mina vänner coh min underbara familj.. Jag är er evigt tacksam för erat stöd och ni är mina änglar.

Älskar dig pappa av hela mitt hjärta!!! Vila i frid pappa!